Selfishness is the greatest curse of the human race

Förr kunde jag bege mig till skolan trots feber eller något liknande för att jag verkligen brann för skolan och för människorna jag umgicks med. Nu försöker jag hitta minsta lilla orsak för att stanna hemma och bara andas ut, vilket jag känner att jag inte ens haft tid och göra.Men det är inte det enda. När jag satte punk för hela ettan så bestämde jag mig för att tvåan skulle bli minst lika schysst. Så har det inte blivit, det är väll självklart att vissa stunder varit galet bra, men till helhet? -Nej.Jag måste ha människor som peppar mig och har sympati.Kan inte ens formulera hur viktigt samhörighet är för mig.En sak som slog mig riktigt hårt var när vi hade orientieringsexamen och en kille i min klass skulle köra nivå-svår och han tyckte att ''jag älskar utmaningar och vill testa mig själv'' Men då hör jag en tjej med världens komentar som ''ofta du ska köra svår?? är du seriös eller?? haha'' det var som ett slag i ansiktet.Jag kan inte handskas med sådana människor,överhuvudtaget. Istället blir jag sur och irriterad,eftersom jag istället tycker att man borde pusha varandra. Jag påminner alltid människor om hur bra dom är och ger alltid bra komentarer i form av ''komigen,du fixar det!'' eftersom varenda människa är unik och bra på olika saker. Nej vissa tror verkligen att de är bäst i varenda sak,och sätter sig själva i situationer där de bara jämför och tävlar med varandra. Och människor med så mycket avundsjuka gör det hela så mycket värre! ack ack ack...mina vänner..

h3h3,puzz på er fina läsare! komihåg att vara goziga och znella!